Gott nytt år!

31 december, nyårsafton. Vilket år det har varit, så många minnen som har skapats. Jag är fullständigt nöjd med mitt år för vad tjänar man på att vara annat? Ödsla inte tid på att ångra dina misstag, lär från dom istället. Framför oss har vi nu ett nytt år med nya möjligheter. Allt det som blev ogjort och allt det som gick snett kan nu göras på nytt - gör om, gör rätt! 

Om jag tänker på de bästa stunderna jag har haft år 2015 så har majoriteten av dessa spenderats på Malmö Dansakademi, eller åtminstone har det haft med MDA att göra. The best of musical show, alla skratt med människor jag har lärt känna via dansskolan, klasser i den ena stilen efter den andra, alla öppethus-veckor, uppträdande på en MC-klubb i somras... För att inte tala om allt grymt man har fått se av dansakademins showgrupper som har tagit hem det ena priset efter det andra och så mycket mer. Jag personligen är helt överrumplad av all dansglädje och kärlek som har flödat på Skånes största dansskola under årets gång och kan knappt bärga mig inför 2016, året som snart är här. Från mig, till er alla, önskar jag nu ett riktigt gott nytt år med massvis av dans och glädje! (vilket i princip är samma sak, eller hur?)

Bollywood, glädjens dans!

Bollywood är den största glädjebomben jag någonsin varit med om, det är nästan overkligt sant. Säg inte att jag är den enda som någon gång blivit uppslukad bara av att titta på all den sång och dans som finns med i en bollywoodfilm? Tänk då att få vara mitt inne bland alla de där festligheterna, för det är precis den känslan jag upplever på klasserna. Just därför är jag otroligt glad att jag på ett öppethus spontant blev indragen i salen där bollywood skulle äga rum då det var verkligen hur kul som helst, precis som det fortfarande är. Efter en klass bestående av en härlig blandning av teknik och glädje lämnar jag alltid dansskolan med ett leende som lär synas långa vägar. "Det viktigaste är att ni ler" har Bella Malekian sagt sedan dag ett och visst var det lite ovant i början men när musiken sätts på är det svårt, nästintill omöjligt, att göra annat. Det är så pass att det blivit ett problem att dra ner på leendet under de klassiska bitar där man inte alltid behöver le sitt största möjliga. En kommentar från en annan bollywood-elev ger mig klartecken på att jag inte är den enda som känner så här. "Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta veckan på än med en bollywoodlektion på MDA. Klassens energi och sprudlande glädje varar i dagar. Jag har älskat måndagar nu hela hösten eftersom måndagar inneburit just bollywood". - Louise Majvall

Vad jag tycker så mycket om med Bollywood, förutom glädjen, är att koreografierna blir som en slags berättelse på ett helt annat sätt än jag upplever inom andra stilar. Låtarna är mestadels på hindi men efter en förklaring av vad låtarna handlar om i helhet kan man mer och mer leva sig in i storyn. Efter hand, när steg efter steg läggs på får man dessutom reda på fler och fler detaljer. I låten de dansas till ovan börjar de exempelvis att sjunga om ögon och vackert hår, i refrängen nämns sedan trumpojken. Stegen knyts samman med storyn och alla bitar faller på plats, lite som ett levande pussel som vi med glädje lägger ihop tillsammans. Inte trodde jag att bollywood var något för mig men oj så fel jag hade och oj så mycket jag gått miste om ifall jag inte vågat prova den där gången då mina vänner drog med mig in i salen. Vem vet, kanske blir det jag som till våren kommer att dra med just dig till denna glädjefyllda klass?!

Glad lucia till er alla!

Idag är det lucia och det tjuvstartade jag och några andra bollywood-tjejer att fira hemma hos Malin redan igår. Det hann visserligen bli den 13:e innan var och en av oss tagit oss hem därifrån så vid närmare eftertanke blev det ju väldigt rätt ändå, haha! 

Vad vi sysselsatte oss med var att äta gott, ta oss an diverse jultävlingar samt att skratta åt våra egna galenskaper. Gårdagens spel lärde mig dessutom ett och annat... så som att tinad torsk räknas som julmat och att nästkommande års julkalender ska heta lussebullarnas äventyr... Det var i alla fall de svar som dök upp när julmat på T och julkalender på L visade sig vara för svårt att komma på. Michaela kom dessutom alldeles själv fram till att Silvia är yngre än julgranen då vi la bilder i en tidslinje med Sunes jul som utgångspunkt. Kreativa lekar ger ett och annat svar att skratta åt om man säger så. Vi hade ju dock stunder då vi inte skrattade åt varandras gissningar om julkalendrar eller diskuterade om det var Eric Saade eller Johnny Depp som gömde sig bakom skägget på en av de bilder som Malin tryckt upp. Då pratade vi istället om allt mellan himmel och jord. Främsta samtalsämnet blev så klart dans, men vem kan klandra oss? Det är ju tack vare dansen som vi har kommit varandra nära, som vi överhuvudtaget har träffats. Om det inte vore för den hade jag aldrig knutit band med dessa tjejer som jag idag tycker så väldigt mycket om. 

Det bästa av allt är att vi alla egentligen är väldigt olika, dock ändå så lika. Vi är ett gäng där alla är olika långt komna i livet, har olika utbildningar och framtidsplaner men samma huvudsakliga intresse. Att vi har träffats och blivit nära på otroligt kort tid är inget annat än fantastiskt. Vi pratar som om vi har känt varandra i evigheter och det är alltid lika intressant att dela med sig av saker i detta sällskap då man varje gång lär sig något nytt av varandra. Att kunna växla mellan att vara flummig till att prata om de mest seriösa sakerna så enkelt som vi kan är så skönt. Jag trivs med er, ja jag trivs med varenda kotte jag har lärt känna via MDA!

Kortare uppehåll än väntat

Att det är sista veckan på terminen är inte helt lätt att acceptera, tiden har gått så fort och jag vill bara ha mera. Vintern är kommen och mysigt det är, men den medföljande kölden ställer till med en hel del besvär. För att vi ska hållas varma ger dansakademin oss chansen, att låta frost och kyla tas bort av dansen. Även under januari månad är det alltså mda som gäller, omvärlden undrar varför ingen längre gnäller. Men hur ska man kunna klaga på dessa veckor fem, som vi nu kommer att få spendera ytterligare i vårt andra hem?!

Lycka för mig är att stanna kvar på Malmö Dansakademi minst en timme efter att ha tagit sista klassen för dagen. Att, tillsammans med andra, vara allmänt galen för att få utlopp för all den energin som finns kvar trots flertalet timmars dans, det gör mig glad. Varför inte passa på att utsöndra några extra endorfiner när man ändå är igång? Trots vetskapen att jag ska återkomma hit kommande dag så kan jag alltså inte få nog av att socialisera mig med alla som kommer i min väg, vill bara stanna kvar tills kvällen blir natt. Tur för mig är det därför att så många andra som hänger sig kvar av samma anledning som mig, det vill säga att de inte heller är redo att gå hem och lämna stämningen som alltid finns här bakom sig... och minst lika tur är det att Dansakademin i år ska ha vinterklasser så att jag därmed slipper vara ifrån denna plats och dessa människor särskilt länge!

Dancehall med Alva & Stephanie

I måndags undervisade Alva Hansen och Stephanie Skogberg i dancehall lätt/mellan och wow vilken klass det var. Inte kan jag ha varit den enda som totalt älskade varenda en av de 60 minuterna som vi befann oss i salen och dansade till den grymma koreografi ni ser i videon ovan. Glädjen av att veta att fler sådana här älskvärda minuter kommer att komma inom snar framtid är stor, för det är ju faktiskt så att vi kommer att se en hel del av de båda nästa termin.

Till våren ska nämligen Alva undervisa i dancehall samt i afro fusion och utöver det ska hon tillsammans med Stephanie, under Bella Malekians ledning,  koreografera till Malmö Dansakademins nya crew. Crewet som ska göras redo att ta Sverige med storm, kommer att vara en perfekt blandning av just dessa stilar - hur fantastiskt låter inte det? Jag tycker att det ska bli otroligt spännande med den nya showgruppen och med tanke på dessa tjejernas talang och erfarenhet så tvivlar jag inte på att det kommer att bli ett toppen-crew! 

Girly hiphop och street jazz

"Jag går in i den mest färgglada salen, flertalet elever står och pratar ivrigt, jag möts av Nurtan som ger ifrån sig största möjliga leende och nämner något om en väldigt bra låt hon hört som vi bara måste dansa till. Alla sprider ut sig i salen, ett klick på play och musiken strömmar ut ur högtalarna, glädjen som Nurtan utstrålar smittar av sig. Det är en vanlig torsdag och jag är lycklig."

Svagheter, det är något vi alla mer eller mindre har. Jag själv har en svaghet som jag försöker att jobba emot varje dag och denna är en av anledningarna till att jag minns en av de första klasserna jag tog med Nurtan så väl. En av mina största svagheter är nämligen att jag avskyr att göra fel, verkligen avskyr. På grund av det vill jag gärna backa när det kommer till sådant som jag är osäker på. Ni kan nog förstå hur jag kände när jag under min första termin på en streetklass blev ombedd att stå mitt emot en främling och improvisera då. Jag skulle dansa en stil jag inte alls var hemma i medan en människa jag aldrig tidigare mött skulle stå och titta på mig, bara på mig. Jag fick panik inombords och kan inte ens minnas om mitt hjärta slutade slå eller slog i dubbel takt... eller både och. Den enda tanke jag kunde urskilja i det läget var den som sa åt mig att fly där ifrån. Dansa ville jag, men att göra bort mig var förbjudet och det var precis det jag skulle göra om jag stannade... Åtminstone trodde jag det.

Så vad gjorde jag? Jo jag stannade, jag stannade kvar och jag gjorde mitt bästa. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt, jag skulle ljuga om jag sa att det kändes bra under den improvisation som kändes evigheters lång. Efteråt däremot, då kändes det helt annorlunda. Då kände mig stolt över att jag stannade, att jag valde att inte svika mig själv. Hur det än kan ha sett ut så tog jag mig igenom det och på de få minuterna lärde jag mig dessutom en hel del. Jag lärde mig att tjejen mitt emot var minst lika nervös som jag var, jag lärde mig ett och annat nytt steg medan jag var den som tittade och viktigaste av allt så lärde jag mig att våga. Det var första, men inte enda, gången som Nurtan har fått mig att utmana mig själv. 

The place to be

Jag måste ta tillfället i akt att berätta om min tisdagskväll som till en början kändes väldigt seg men som sedan slutade otroligt bra. När jag vaknade på morgonen kände jag nämligen olust till allting. Min hjärna var negativt inställd från det att klockan ringde och jag kunde inte ställa om den. Helt annorlunda var det när klockan senare slog 22. Då var jag nämligen påväg hem från dansskolan fylld med en underbar må-bra-känsla från topp till tå.

Förra veckan var jag halvsjuk, ni vet när det är så att man inte mår tillräckligt dåligt för att stanna hemma men inte tillräckligt bra för att hitta på saker!? Precis så var det för mig men självfallet dansade jag ändå vilket fick mig att må bra för stunden... däremot mindre bra morgonen därpå. Likaså gjorde jag i måndags och då gick det inte an för fem öre. Sträcka på benet? Hur gör man det? Vänster? Vilket håll är vänster? Klassiska fingrar? Say what? Jag hade varken kontroll eller ork att utföra några steg överhuvudtaget. Mentalt och fysiskt var det ingen bra dansdag alls. 

Men så kom tisdagen! Humöret var som sagt inte det bästa men den huvudvärk och det plötsliga illamåendet som tidigare dag förstört mina älskade måndagsklasser syntes som tur var inte till. Jag beslutade därför att jag skulle bege mig till dansakademin efter skolan, trots att jag fortfarande kände mig helt slut. Det är svårt att vila från någonting som man vet kan göra en alldeles till sig av lycka. Tur var det därför att jag inte gjorde det för när jag kom fram gick min dag från regn till sol nästan direkt. Allting kändes bra på nytt, det var som att komma hem. Att mötas av glada ansikten, skratt, konversationer om allt mellan himmel och jord samt en viss Lorella, som alltid lyckas välja en outfit snarlik min på tisdagar, kändes inget annat än rätt. Att jag dessutom fick ovanligt mycket beröm och komplimanger från lärare och elever gav mig jättemycket ny energi. Vissa dagar behöver man helt enkelt höra vad andra anser vara positivt med en, för att själv kunna se det igen och här blir man alltid bortskämd med komplimanger likväl som man skämmer bort andra - det gjorde min dag! Vid det här laget kan ni nog förstå att jag efter flera timmar av pluggande, socialisering och grymma dansklasser hade glömt bort den nedstämdhet som jag upplevde samma morgon. Om jag ska tillåta mig själv att tro på magi så behöver jag inte ens tveka på om denna plats är värdig att kallas magisk!

Tisdagskärleken växer

Reggaeton nybörjare och (lyrical) reggaeton mellan med Richelle!

Reggaeton är för mig det som gör det värt att gå upp om tisdagsmorgnarna. Den positiva energi och glädje som på både nybörjar- och mellan klassen fyller mig från topp till tå är svår att sätta ord på. Att Richelle jämt pushar, kritiserar och berömmer mig av anledningen att hon påstår att mina rörelser passar utmärkt till stilen ger mig dessutom självförtroendet att för varje gång utmana mig själv lite mer. Jag vet att jag är långt ifrån den enda som upplever det såhär och det anser jag vara helt fantastiskt. På Richelles klasser syns och uppmärksammas nämligen varenda en och på så sätt kan vi alla skina tillsammans. Jag som älskar dans, lyckorus och gemenskap har absolut hamnat rätt... det här är något som jag verkligen älskar!

Dansen läker alla sår

Att med glädje och energi ta sig till dansakademin för att dansa loss är självklart underbart men det finns, enligt mig, någonting som är snäppet bättre. Svarar ni "ja" på följande fyra frågor så vet ni precis vad jag menar: Har ni någon gång kommit till dansen med andan i halsen och ett hjärta som slår i 190 på grund av stress? Har ni någon gång kommit dit efter en fruktansvärt dålig dag i skolan eller på jobb? Har ni någon gång varit så trötta att bara tanken på att röra sig upplevs omöjlig? Om så är fallet, har ni då valt att gå emot allt detta och bara köra på ändå? Det hoppas jag innerligt för annars har ni missat den mest fantastiska känslan någonsin.

Jag överdriver inte en sekund när jag säger att känslan av att dansa sig från dödstrött till den mest levande personen i världen är fullkomligt underbar. Jag kan inte sluta älska dansens förmåga att få stress och måsten att spårlöst försvinna, de slutar verkligen att existera. Jag förvånas gång på gång över hur denna plats fylld av musik och godhjärtade människor kan få en att glömma alla de där tankarna som ligger och gnager i hjärnan i väntan på att få dig på dåligt humör. Jag kan inte på mina fingrar räkna gångerna som jag, när jag av någon anledning har känt mig i bitar, har dansat mig hel igen. Förstår ni hur jag menar? Jag är säker på att flertalet av er har upplevt precis samma sak.

Framför mig i skrivandets stund har jag faktiskt en tavla som sätter ord på just dansen och dess förmåga att vända, vad som känns som hela världen, från negativ till positiv. Den lyder "When my soul is hurting, dance makes me feel better. When I am overwhelmed, dance helps me forget for a while. When I face struggles, dance inspires me to keep going. When I lose confidence, dance gives it back." Det kvittar hur många gånger jag läser citatet, jag får ALLTID gåshud när det kommer till sista meningen. Dans är verkligen så mycket mer än 'bara' dans och jag är så tacksam över att ha denna gåva i mitt liv.

Toppad stämning på streetklassen

En liten video från gårdagens nybörjarklass i street dance med Anton Swerkström. Alltid lika härlig stämning på denna klass, underbart!

Street dance är något som jag första gången testade på så sent som i somras. På en av klasserna hade vi otroligt grymma Anton som vikarie och när han då berättade att han bland annat skulle undervisa street nybörjare på Malmö Dansakademi denna hösten blev jag extremt exalterad och likaså blir jag när jag nu varje måndag går ner till sal 1 för att dansa loss. Jag tycker nämligen verkligen om sättet som Anton undervisar på, det är tydligt och anpassat till alla som befinner sig i salen. Hans stil samt koreografierna han lär ut förtjänar även dem en tumme upp, eller två! Vad som dessutom är toppen är att Anton är så noga med både känsla och grundsteg. Jag som inte dansat street så länge, känner ändå att jag kan ta ut rörelserna och leva mig in i musiken, just på grund av all fokus som läggs på groove och bounce i uppvärmningen. Det enda man egentligen kan klaga på gällande denna klass är att en timme går så väldans fort när man har kul... 

Utveckling mot det positiva

För några dagar sedan stötte jag på ett inlägg av Bella Malekian där det huvudsakligen stod att hon nu officiellt är en föreläsare. Först och främst blev jag helt till mig av lycka för jag känner nog ingen annan som kan inspirera på sättet som Bella kan och dagligen gör. Min andra tanke var hur tacksamma de personer hon kommer att föreläsa för kommer att bli, både över allt klokt hon har att säga men också av att bara träffa henne och få ta del av den positiva energi som hon alltid omringar en med. Varför jag tar upp detta är egentligen inte för att berömma Bella, även om hon med sitt varma hjärta och ständiga engagemang förtjänar all världens beröm, utan för att tacka henne... samt för att berömma mig själv!

"Dagligen har jag elever som vill ge upp, det kan vara ett litet danssteg de inte sätter och plötsligt kryper den där hemska känslan upp av att man inte räcker till, att vägen är så himla lång att gå och att man rent ut sagt är oduglig." Så löd den mening i inlägget som gick rakt in i min själ och klistrade sig fast. Jag förstår den där känslan fullt ut. Jag vet hur det är att känna sig som den mest värdelösa personen i universum när man står där i salen och ser hur alla andra verkar förstå, alla utom en själv då förstås. Vad jag tidigare gjorde efter en klass där jag känt så var att gå hem och må horribelt över mina prestationer. Jag klankade verkligen ner på mig själv på grund av att jag, enligt mig själv, gjort så dåligt ifrån mig. Kändes det bättre då? Nej. Kändes det bättre nästa gång jag befann mig på samma klass och skulle utföra samma steg? Nej. Att komma tillbaka med inställningen att jag inte var duktig nog att klara av, vad det nu än var, gjorde självklart att det inte gick bra då heller. När steget såg katastrof ut stod jag bara stilla, ville att tiden skulle gå fort och att vi skulle gå vidare. Istället för att traggla det där svåra steget och koreografin tills allt satt på plats, ville jag alltså ge upp och helst av allt ville jag sjunka under jorden.

La ni märke till att jag skrev "tidigare" i meningen där jag började berätta om hur jag hanterade sådana situationer? Det är för att det numera inte längre är så jag hanterar dem och det är något jag har kommit i underfund med så sent som nu. Vad jag säger är inte att jag plötsligt kan alla danssteg i världen, snarare att jag har chansen att lära mig dem om jag vill. Även om jag nu har otroligt mycket lättare för att ta in nya koreografier samt lära mig nya steg så stöter jag ständigt på sådant som jag inte kan. Istället för att stå stilla och och se dum ut försöker jag nu att fokusera på en detalj i taget tills jag sätter steget i helhet. Det är inte alltid första klassen, eller ens andra, som jag lär mig det där svåra steget som ser så enkelt ut när läraren utför det - men det kommer. Jag vågar numera ta plats, dansa och ha kul trots att jag inte är hundra procent säker på vad jag gör. Som Bella brukar säga så ser det faktiskt bättre ut att gå "all in" än att stå still och tydligt visa att man inte förstår, dessutom är det tusen gånger roligare och för varje gång ser det bara bättre och bättre ut. Senast igår hände det mig att jag satte ett steg som jag förut inte kunnat få till alls och känslan som slog emot mig då var underbar inifrån och ut. En annan stor skillnad från tidigare är att jag numera går hem med ett leende på läpparna oavsett om det har gått bra eller mindre bra på dansen. Så länge jag själv vet med mig att jag har gjort mitt bästa så är jag nöjd och vetskapen om att morgondagen väntar runt hörnet med nya utmaningar är därmed inte längre en skrämmande tanke.

Min positiva utveckling har jag, förutom mina pushande vänner, ingen mindre än Bella att tacka för. Denna gudomliga människa har sett mig, trott på mig och stöttat mig innan jag ens själv gjorde det och det har tagit mig dit jag är idag. Alla utmaningar, pushande ord och den kritik hon har givit mig har fått mig att växa, både inom dansen och som människa. All inspiration, kärlek och respekt hon visat, likaså. Det är dock inte för än på senare tid som jag på riktigt vågat lyssna och ta åt mig av Bellas ord, så det hade heller inte varit möjligt att komma någonstans om det inte vore för att jag valde att börja se misslyckanden som en del i processen för att utvecklas. Jag är stolt över mina prestationer, jag är tacksam över allt Bella dagligen för mig & andra och jag är lycklig att jag genom Malmö Dansakademi inte bara funnit mitt andra hem, inrett med människor jag älskar, utan att jag också har hittat mig själv!

Ett spontant zumbapass

När du inte hinner mer än öppna ögonen innan kroppen gör dig påmind om gårdagens zumbapass, då har du gjort rätt. Endorfiner och svett beskriver passet bättre än bäst för herregud vad Sofias energi smittade av sig på mig när musiken sattes i gång. På nolltid gick jag från att sitta dödstrött med datorn, och vad som kändes som tusentals uppgifter, i knät till att hoppa omkring som en galning med energi som jag, med Sofias ord, "måste haft på lager". Att alla andra utom jag dessutom varit med tidigare och därmed kände till rutinerna fick mig att vilja ta i dubbelt så mycket än vad jag vanligtvis gör när jag inte har full koll, så det var precis vad jag gjorde. Jag överdriver inte när jag säger att det inte syntes mycket skillnad på mig när jag lämnade danssalen och när jag senare under kvällen kom ut ur duschen.

Jag förstår verkligen att jag fastnade för zumba första gången jag testade det för även om det då var med Bella så fick jag precis samma känsla tillbaka nu på Sofias klass. Det är så kul att, utan hämningar, bara dansa loss till musiken och för en gångs skull inte lägga allt för mycket fokus på detaljer. Minst lika kul är det att förvånas över hur kroppen utför steg efter steg utan att hjärnan riktigt hänger med i svängarna, att bara göra det man ska utan att behöva tänka efter helt enkelt. Dessutom är det otroligt skönt att utan paus bara köra på och bli sådär riktigt slut, det är absolut något jag saknat mer än jag själv var medveten om. Zumba på onsdagar skrivs därför in i kalendern trots att jag redan nu har svårigheter att få timmarna att räcka till. Jag tänker att träning för hela kroppen, överflödig glädje och en vilostund från pluggandet gör mer gott än ont. Energin jag får utav passet är dessutom långvarig så att sno lite pluggtid till att få upp pulsen så att jag därefter kan fokusera samt prestera ännu bättre är definitivt en win-win situation.

Beyoncé wasn't built in a day

Man vet att man har haft en bra danssdag när man trots en missad buss har ett leende på läpparna. Det vet jag nämligen av egna erfarenheter eftersom det var precis så gårdagen såg ut. Efter tre timmar av tre olika sorters dansstilar, lite stretching och obligatoriskt småprat med tjejerna inne i omklädningsrummet skulle jag ta bussen hem. Oturligt nog körde bussen förbi och lämnade mig väntandes i kylan, men tack vare all positivitet jag varit omringad av hela kvällen så hade jag inget problem med det, tvärtom. För vad gör man när man är tvungen att stå och vänta länge? Jo, man övar på det där steget som inte riktigt ville fastna, går igenom sin favoritkoreografi och/eller lyssnar på den där uppvärmningslåten som är så förbannat bra. När bussen sedan dyker upp är det nästan så att man inte känner sig redo att kliva på, så är det i alla fall för mig.

Beyoncé style, som var en av de klasser jag tog igår, var fierce. Tillsammans i den största salen bildade vi en flawless grupp av små divor vilket bara det är hur grymt som helst. Att blicka in i spegeln när vi alla står och poserar några få sekunder innan Bella trycker på play, ger mig en rätt häftig känsla måste jag medge. Lite som den där "vi mot världen-känslan" som man upplevde med sina närmsta vänner när man var liten, fast nu med en stor grupp där flertalet personer dessutom är människor man inte känner, än.

För övrigt så känner jag redan nu att det här är klassen att utvecklas på. Förutom koreografi och gemenskap får du här ett helt paket av attityd, självförtroende samt teknik, vilket jag absolut behöver, och jag känner upplyftande nog att det gick mycket bättre idag än vad det gjorde senast. Om jag pushar samt utmanar mig själv lite mer varje gång och utöver det skaffar mig ett alter ego så lär förhoppningsvis förändring mot det positiva synas vid terminens slut. Jag menar, till och med Beyoncé har ett alter ego (Sasha Fierce) så om det är det som krävs för att bli en liten Queen B så är det väl självklart att jag kör på det. "Beyoncé wasn't built in a day", som det stod på Louise tröja förra veckan, så det gäller att kämpa för att komma någonvart - oavsett vad det gäller!

Ett besök i en helt ny värld

Om jag ska vara ärlig så har jag alltid fruktat att ta balettklasser och av den anledningen har det aldrig heller blivit av, för än idag. Balett är långt utanför min så kallade "comfort zone" och trots att jag någonstans inom mig har en smidigare sida så har jag alltid upplevt mig vara alldeles för klumpig för att ens ge det ett försök.

Idag, däremot, tog jag mig till dansakademin för att ge klassisk balett en chans. Med en klump i halsen ställde jag mig vid en av balletstängerna och kände mig ganska snabbt lättad över att se så många kända ansikten omkring mig. Jag var inte den enda som stod där vid en balettstång för första gången och därmed var jag säkerligen inte den enda som var nervös heller. Känslan av att vara i ett helt nytt land där det talades ett vilt främmande språk slog dock emot mig efter bara några få sekunder. En del av mig ville då smita därifrån, men den övervägande delen beslutade att det var värt att stanna. "Varför kom jag hit?" var frågan jag fick ställa mig själv och svaret kom jag i underfund med väldigt snabbt, "för att utvecklas!" 

Så här efteråt känner jag en skräckblandad förtjusning. Visst var det hur svårt som helst och visst kände jag mig som en vilsen själ som blivit inkastad i en helt främmande värld, men samtidigt känns det väldigt bra att jag vågade ta det där steget utanför min trygga zon. En del saker gick bättre än förväntat medan andra gick helt åt skogen. Oavsett vad som händer så kan jag i alla fall bara bli bättre än vad jag var idag och när jag tänker på det viset känns det hela ändå rätt så bra. Mina planer är ju dessutom inte att bli någon prima ballerina utan jag vill mest bara lära mig den teknik som jag kan ha till användning för inom de stilar som jag föredrar att dansa. Ibland behöver man göra lite mindre roliga och/eller bekväma saker för att komma dit man vill och det är jag nu för tiden helt okej med. Att fortsätta med en timmes balett om söndagarna är därmed ett självklart val, oavsett vad nerverna mina har att säga om den saken. 

Min torsdag i danssalen

Att slå upp ögonen på en fredagsmorgon är inte lika lätt för mig som för många andra. Medan mina vänner tänker "äntligen helg" lyder mina tankar istället "åh nej, det är ingen dans ikväll". Idag försöker jag ändå att tänka att det är bra att ta det lite lugnt och ladda om inför nästkommande dansdagar då jag inte känner mig helt kry, men hade dans varit ett alternativ så hade jag inte tvekat.

Gårdagen, wow så härlig! Dancehall, som är min absoluta favoritstil, var det som stod först på schemat. Azin vikarierade för Bella och därmed var det hon som matade oss med snabb koreografi och energi i mängder. Till en början upplevde jag det omöjligt att ta in all koreografi men efter ett tag förvånades jag av mitt fantastiska muskelminne som tydligen fungerar bättre än vad jag är medveten om. Min kropp har dock ett eget litet system som favoriserar de steg jag tycker bäst om i samma veva som övriga prioriteras bort, vilket gör att vissa delar fastnar bättre än andra. Trots lite förvirring kändes det ändå tryggt att dansa en stil som jag har så pass nära hjärtat eftersom ordet "improvisera", som dök upp i koreografins mittendel, då inte slog ner som en bomb på samma sätt som det skulle ha gjort på andra klasser.

På Nurtan's girly hiphop däremot, tror jag inte att en improvisation hade upplevts lika bekväm från min sida. Den här klassen kräver nämligen allt mitt fokus, dels på grund av det faktum att jag aldrig tidigare har dansat hiphop men också av anledningen att koreografierna Nurtan lär ut till största delen bygger på musikaliteten. Det gäller alltså att vara uppmärksam så att man träffar rätt punkter vid rätt tillfällen, vilket många gånger inte är så lätt som det låter. En otrolig utmaning för min del helt enkelt men det ska bli kul att se resultaten som förhoppningsvis kommer längre in på terminen.

Efter en timme som jag och några till hade tänkt ägna till studier, men som snarare gick åt till att socialisera sig med nya som gamla ansikten framför tv:n i dansakademins soffor, avslutade jag kvällen med stretch 4 dance. Det var så sent som i somras som jag testade den här kursen för första gången och eftersom jag chockades av resultaten som jag såg efter bara någon vecka insåg jag att det här var en kurs jag ville fortsätta att gå. Tidigare var jag nämligen rädd att jag skulle vara den enda i salen som var stel som ett kylskåp och att varenda liten själ skulle uppmärksamma detta. Det visade sig istället att jag inte alls var så stel som jag trodde och efter en termin med Jennifer som lär en rätt tekniker och alltid pushar en det lilla extra tog jag mig ytterligare några steg längre vilket så klart var hur skönt som helst. Men sedan tänker jag ändå såhär, vad hade det gjort om jag faktiskt var stel som ett kylskåp första gången jag kom dit? Jag är ju där för att utvecklas, precis som alla andra, och jag har inte tid att titta på någon annan så varför skulle någon ha tid att titta på mig? Istället för att jämföra sig med den där personen som hade kunnat sova liggandes i split eller personen som går ner i brygga utan att blinka så väljer jag att fokusera på min egen utveckling och mina egna resultat. De framsteg jag själv gör motiverar samt tar mig så mycket längre än vad avundsjuka någonsin skulle kunna göra. 

Öppethus vecka. 39

Wow vilken vecka det har varit! Öppethusveckan här på dansakademin är alltid en otroligt glädjande, energifylld och givande vecka men denna gång har det varit något utöver det vanliga. Varje dag mellan 17-22 har jag befunnit mig på dansskolan och dansat, agerat fotograf, uppdaterat instagram (@dansakademin) och socialiserat mig med finfina människor. Varje sekund har varit underbar och har gjort mig så taggad på terminen att jag knappt kan sitta still. Adrenalinkick och endorfiner i överflöd har fått mig att, trots sömnbrist, ha hur mycket energi som helst och om inte det är ett tecken på lycka så vet jag inte vad som är det.

Nya som gamla elever i alla dess åldrar har strömmat in salarna och dansat till allt från balett till dancehall. Folkmängden är svår att beskriva men det var så pass packat att vi fick köra med högertrafik för att överhuvudtaget ta oss fram mellan salarna och bara det säger väl en hel del? Vissa var där för att dansa i par, andra på en stol och några upp och ner på en pole. Högtalare pumpade ut musik på maxad volym, pulsar höjdes och röster skreks hesa. Träningsvärk i magen från en härlig blandning av situps och skratt förekom dessutom lite här och var. Att få ta del av detta från två perspektiv, alltså både som en i smeten och från bakom kameran, har gett mig någon sorts dubbel-lycka och för tillfället känns det som att jag hade kunnat leva på den här känslan i all framtid. 

Det jag kan konstatera efter denna vecka är att det verkligen är något speciellt med den här platsen. Ett steg in på Malmö Dansakademi och jag känner mig som en ny människa med ny kraft. Aldrig någonsin har jag känt mig så hemma som här. Lärarna, personalen och eleverna är hur kärleksfulla, energirika och glädjespridande som helst. Kurserna är professionella, varierande och innehåller alla möjliga stilar samt nivåer. Salarna, omklädningsrummen... ja, varenda liten yta är superhärlig att vistas på och i skrivandets stund slår det mig nu att jag helt enkelt inte hade kunnat önska mig ett bättre andra hem än detta! 

Bloggare på Malmö Dansakademi

Har ni någon gång känt att ni vill träna men inte haft någon ork att ta er till gymmet? Har ni någon gång upplevt det väldigt trist att springa kilometer efter kilometer med känslan av att inte komma någonstans? Det har jag... och det är tack vare de känslorna som jag hamnade på platsen som idag har kommit till att bli mitt andra hem.

Jag var ungefär 15 år, letade efter en rolig träningsform och zumba var det som lät mest lockande. Efter lite letandes fick jag ett tips om en dansskola som skulle vara väldigt bra så när öppethusveckan var kommen tog jag mig då till Malmö Dansakademi för första gången, tack och lov för det. En timme fylld av svett, glädje och sprudlande energi var allt som behövdes för att jag skulle veta att jag var där för att stanna, även om jag då inte visste att en zumbaklass i veckan skulle leda till ett vip-kort samt ett fullspäckat dansschema!

Så, vem är jag och vad gör jag här? Jo, mitt namn är alltså Molly Fredin och jag är en tjej på 17, snart 18 år. Jag är här för att jag har blivit tillfrågad om att blogga för Malmö Dansakademi av anledningen att jag har en väldigt stor passion för att dansa, men också för att skriva. Jag tycker mycket om att uttrycka det jag känner i text och eftersom dans väcker så mycket känslor inom mig har det blivit ett stort fokus. Min privata blogg har nämligen sedan tidigt varit fylld av dans i form av bilder, videor och texter av dess olika slag och det är precis det som den här bloggen är tänkt att innehålla, fast i större utsträckning. Följer ni med här kommer ni alltså att få ta del av lite av varje som händer i dansakademins färgglada salar, det vill ni garanterat inte missa!