tisdag 27 oktober 2015

Toppad stämning på streetklassen


En liten video från gårdagens nybörjarklass i street dance med Anton Swerkström. Alltid lika härlig stämning på denna klass, underbart!

Street dance är något som jag första gången testade på så sent som i somras. På en av klasserna hade vi otroligt grymma Anton som vikarie och när han då berättade att han bland annat skulle undervisa street nybörjare på Malmö Dansakademi denna hösten blev jag extremt exalterad och likaså blir jag när jag nu varje måndag går ner till sal 1 för att dansa loss. Jag tycker nämligen verkligen om sättet som Anton undervisar på, det är tydligt och anpassat till alla som befinner sig i salen. Hans stil samt koreografierna han lär ut förtjänar även dem en tumme upp, eller två! Vad som dessutom är toppen är att Anton är så noga med både känsla och grundsteg. Jag som inte dansat street så länge, känner ändå att jag kan ta ut rörelserna och leva mig in i musiken, just på grund av all fokus som läggs på groove och bounce i uppvärmningen. Det enda man egentligen kan klaga på gällande denna klass är att en timme går så väldans fort när man har kul... 

Utveckling mot det positiva

För några dagar sedan stötte jag på ett inlägg av Bella Malekian där det huvudsakligen stod att hon nu officiellt är en föreläsare. Först och främst blev jag helt till mig av lycka för jag känner nog ingen annan som kan inspirera på sättet som Bella kan och dagligen gör. Min andra tanke var hur tacksamma de personer hon kommer att föreläsa för kommer att bli, både över allt klokt hon har att säga men också av att bara träffa henne och få ta del av den positiva energi som hon alltid omringar en med. Varför jag tar upp detta är egentligen inte för att berömma Bella, även om hon med sitt varma hjärta och ständiga engagemang förtjänar all världens beröm, utan för att tacka henne... samt för att berömma mig själv!

"Dagligen har jag elever som vill ge upp, det kan vara ett litet danssteg de inte sätter och plötsligt kryper den där hemska känslan upp av att man inte räcker till, att vägen är så himla lång att gå och att man rent ut sagt är oduglig." Så löd den mening i inlägget som gick rakt in i min själ och klistrade sig fast. Jag förstår den där känslan fullt ut. Jag vet hur det är att känna sig som den mest värdelösa personen i universum när man står där i salen och ser hur alla andra verkar förstå, alla utom en själv då förstås. Vad jag tidigare gjorde efter en klass där jag känt så var att gå hem och må horribelt över mina prestationer. Jag klankade verkligen ner på mig själv på grund av att jag, enligt mig själv, gjort så dåligt ifrån mig. Kändes det bättre då? Nej. Kändes det bättre nästa gång jag befann mig på samma klass och skulle utföra samma steg? Nej. Att komma tillbaka med inställningen att jag inte var duktig nog att klara av, vad det nu än var, gjorde självklart att det inte gick bra då heller. När steget såg katastrof ut stod jag bara stilla, ville att tiden skulle gå fort och att vi skulle gå vidare. Istället för att traggla det där svåra steget och koreografin tills allt satt på plats, ville jag alltså ge upp och helst av allt ville jag sjunka under jorden.

La ni märke till att jag skrev "tidigare" i meningen där jag började berätta om hur jag hanterade sådana situationer? Det är för att det numera inte längre är så jag hanterar dem och det är något jag har kommit i underfund med så sent som nu. Vad jag säger är inte att jag plötsligt kan alla danssteg i världen, snarare att jag har chansen att lära mig dem om jag vill. Även om jag nu har otroligt mycket lättare för att ta in nya koreografier samt lära mig nya steg så stöter jag ständigt på sådant som jag inte kan. Istället för att stå stilla och och se dum ut försöker jag nu att fokusera på en detalj i taget tills jag sätter steget i helhet. Det är inte alltid första klassen, eller ens andra, som jag lär mig det där svåra steget som ser så enkelt ut när läraren utför det - men det kommer. Jag vågar numera ta plats, dansa och ha kul trots att jag inte är hundra procent säker på vad jag gör. Som Bella brukar säga så ser det faktiskt bättre ut att gå "all in" än att stå still och tydligt visa att man inte förstår, dessutom är det tusen gånger roligare och för varje gång ser det bara bättre och bättre ut. Senast igår hände det mig att jag satte ett steg som jag förut inte kunnat få till alls och känslan som slog emot mig då var underbar inifrån och ut. En annan stor skillnad från tidigare är att jag numera går hem med ett leende på läpparna oavsett om det har gått bra eller mindre bra på dansen. Så länge jag själv vet med mig att jag har gjort mitt bästa så är jag nöjd och vetskapen om att morgondagen väntar runt hörnet med nya utmaningar är därmed inte längre en skrämmande tanke.

Min positiva utveckling har jag, förutom mina pushande vänner, ingen mindre än Bella att tacka för. Denna gudomliga människa har sett mig, trott på mig och stöttat mig innan jag ens själv gjorde det och det har tagit mig dit jag är idag. Alla utmaningar, pushande ord och den kritik hon har givit mig har fått mig att växa, både inom dansen och som människa. All inspiration, kärlek och respekt hon visat, likaså. Det är dock inte för än på senare tid som jag på riktigt vågat lyssna och ta åt mig av Bellas ord, så det hade heller inte varit möjligt att komma någonstans om det inte vore för att jag valde att börja se misslyckanden som en del i processen för att utvecklas. Jag är stolt över mina prestationer, jag är tacksam över allt Bella dagligen för mig & andra och jag är lycklig att jag genom Malmö Dansakademi inte bara funnit mitt andra hem, inrett med människor jag älskar, utan att jag också har hittat mig själv!

torsdag 15 oktober 2015

Ett spontant zumbapass

När du inte hinner mer än öppna ögonen innan kroppen gör dig påmind om gårdagens zumbapass, då har du gjort rätt. Endorfiner och svett beskriver passet bättre än bäst för herregud vad Sofias energi smittade av sig på mig när musiken sattes i gång. På nolltid gick jag från att sitta dödstrött med datorn, och vad som kändes som tusentals uppgifter, i knät till att hoppa omkring som en galning med energi som jag, med Sofias ord, "måste haft på lager". Att alla andra utom jag dessutom varit med tidigare och därmed kände till rutinerna fick mig att vilja ta i dubbelt så mycket än vad jag vanligtvis gör när jag inte har full koll, så det var precis vad jag gjorde. Jag överdriver inte när jag säger att det inte syntes mycket skillnad på mig när jag lämnade danssalen och när jag senare under kvällen kom ut ur duschen.

Jag förstår verkligen att jag fastnade för zumba första gången jag testade det för även om det då var med Bella så fick jag precis samma känsla tillbaka nu på Sofias klass. Det är så kul att, utan hämningar, bara dansa loss till musiken och för en gångs skull inte lägga allt för mycket fokus på detaljer. Minst lika kul är det att förvånas över hur kroppen utför steg efter steg utan att hjärnan riktigt hänger med i svängarna, att bara göra det man ska utan att behöva tänka efter helt enkelt. Dessutom är det otroligt skönt att utan paus bara köra på och bli sådär riktigt slut, det är absolut något jag saknat mer än jag själv var medveten om. Zumba på onsdagar skrivs därför in i kalendern trots att jag redan nu har svårigheter att få timmarna att räcka till. Jag tänker att träning för hela kroppen, överflödig glädje och en vilostund från pluggandet gör mer gott än ont. Energin jag får utav passet är dessutom långvarig så att sno lite pluggtid till att få upp pulsen så att jag därefter kan fokusera samt prestera ännu bättre är definitivt en win-win situation.

tisdag 6 oktober 2015

Beyoncé wasn't built in a day

Man vet att man har haft en bra danssdag när man trots en missad buss har ett leende på läpparna. Det vet jag nämligen av egna erfarenheter eftersom det var precis så gårdagen såg ut. Efter tre timmar av tre olika sorters dansstilar, lite stretching och obligatoriskt småprat med tjejerna inne i omklädningsrummet skulle jag ta bussen hem. Oturligt nog körde bussen förbi och lämnade mig väntandes i kylan, men tack vare all positivitet jag varit omringad av hela kvällen så hade jag inget problem med det, tvärtom. För vad gör man när man är tvungen att stå och vänta länge? Jo, man övar på det där steget som inte riktigt ville fastna, går igenom sin favoritkoreografi och/eller lyssnar på den där uppvärmningslåten som är så förbannat bra. När bussen sedan dyker upp är det nästan så att man inte känner sig redo att kliva på, så är det i alla fall för mig.

Beyoncé style, som var en av de klasser jag tog igår, var fierce. Tillsammans i den största salen bildade vi en flawless grupp av små divor vilket bara det är hur grymt som helst. Att blicka in i spegeln när vi alla står och poserar några få sekunder innan Bella trycker på play, ger mig en rätt häftig känsla måste jag medge. Lite som den där "vi mot världen-känslan" som man upplevde med sina närmsta vänner när man var liten, fast nu med en stor grupp där flertalet personer dessutom är människor man inte känner, än.

För övrigt så känner jag redan nu att det här är klassen att utvecklas på. Förutom koreografi och gemenskap får du här ett helt paket av attityd, självförtroende samt teknik, vilket jag absolut behöver, och jag känner upplyftande nog att det gick mycket bättre idag än vad det gjorde senast. Om jag pushar samt utmanar mig själv lite mer varje gång och utöver det skaffar mig ett alter ego så lär förhoppningsvis förändring mot det positiva synas vid terminens slut. Jag menar, till och med Beyoncé har ett alter ego (Sasha Fierce) så om det är det som krävs för att bli en liten Queen B så är det väl självklart att jag kör på det. "Beyoncé wasn't built in a day", som det stod på Louise tröja förra veckan, så det gäller att kämpa för att komma någonvart - oavsett vad det gäller!

söndag 4 oktober 2015

Ett besök i en helt ny värld


Om jag ska vara ärlig så har jag alltid fruktat att ta balettklasser och av den anledningen har det aldrig heller blivit av, för än idag. Balett är långt utanför min så kallade "comfort zone" och trots att jag någonstans inom mig har en smidigare sida så har jag alltid upplevt mig vara alldeles för klumpig för att ens ge det ett försök.

Idag, däremot, tog jag mig till dansakademin för att ge klassisk balett en chans. Med en klump i halsen ställde jag mig vid en av balletstängerna och kände mig ganska snabbt lättad över att se så många kända ansikten omkring mig. Jag var inte den enda som stod där vid en balettstång för första gången och därmed var jag säkerligen inte den enda som var nervös heller. Känslan av att vara i ett helt nytt land där det talades ett vilt främmande språk slog dock emot mig efter bara några få sekunder. En del av mig ville då smita därifrån, men den övervägande delen beslutade att det var värt att stanna. "Varför kom jag hit?" var frågan jag fick ställa mig själv och svaret kom jag i underfund med väldigt snabbt, "för att utvecklas!" 

Så här efteråt känner jag en skräckblandad förtjusning. Visst var det hur svårt som helst och visst kände jag mig som en vilsen själ som blivit inkastad i en helt främmande värld, men samtidigt känns det väldigt bra att jag vågade ta det där steget utanför min trygga zon. En del saker gick bättre än förväntat medan andra gick helt åt skogen. Oavsett vad som händer så kan jag i alla fall bara bli bättre än vad jag var idag och när jag tänker på det viset känns det hela ändå rätt så bra. Mina planer är ju dessutom inte att bli någon prima ballerina utan jag vill mest bara lära mig den teknik som jag kan ha till användning för inom de stilar som jag föredrar att dansa. Ibland behöver man göra lite mindre roliga och/eller bekväma saker för att komma dit man vill och det är jag nu för tiden helt okej med. Att fortsätta med en timmes balett om söndagarna är därmed ett självklart val, oavsett vad nerverna mina har att säga om den saken. 

fredag 2 oktober 2015

Min torsdag i danssalen




Att slå upp ögonen på en fredagsmorgon är inte lika lätt för mig som för många andra. Medan mina vänner tänker "äntligen helg" lyder mina tankar istället "åh nej, det är ingen dans ikväll". Idag försöker jag ändå att tänka att det är bra att ta det lite lugnt och ladda om inför nästkommande dansdagar då jag inte känner mig helt kry, men hade dans varit ett alternativ så hade jag inte tvekat.

Gårdagen, wow så härlig! Dancehall, som är min absoluta favoritstil, var det som stod först på schemat. Azin vikarierade för Bella och därmed var det hon som matade oss med snabb koreografi och energi i mängder. Till en början upplevde jag det omöjligt att ta in all koreografi men efter ett tag förvånades jag av mitt fantastiska muskelminne som tydligen fungerar bättre än vad jag är medveten om. Min kropp har dock ett eget litet system som favoriserar de steg jag tycker bäst om i samma veva som övriga prioriteras bort, vilket gör att vissa delar fastnar bättre än andra. Trots lite förvirring kändes det ändå tryggt att dansa en stil som jag har så pass nära hjärtat eftersom ordet "improvisera", som dök upp i koreografins mittendel, då inte slog ner som en bomb på samma sätt som det skulle ha gjort på andra klasser.

På Nurtan's girly hiphop däremot, tror jag inte att en improvisation hade upplevts lika bekväm från min sida. Den här klassen kräver nämligen allt mitt fokus, dels på grund av det faktum att jag aldrig tidigare har dansat hiphop men också av anledningen att koreografierna Nurtan lär ut till största delen bygger på musikaliteten. Det gäller alltså att vara uppmärksam så att man träffar rätt punkter vid rätt tillfällen, vilket många gånger inte är så lätt som det låter. En otrolig utmaning för min del helt enkelt men det ska bli kul att se resultaten som förhoppningsvis kommer längre in på terminen.

Efter en timme som jag och några till hade tänkt ägna till studier, men som snarare gick åt till att socialisera sig med nya som gamla ansikten framför tv:n i dansakademins soffor, avslutade jag kvällen med stretch 4 dance. Det var så sent som i somras som jag testade den här kursen för första gången och eftersom jag chockades av resultaten som jag såg efter bara någon vecka insåg jag att det här var en kurs jag ville fortsätta att gå. Tidigare var jag nämligen rädd att jag skulle vara den enda i salen som var stel som ett kylskåp och att varenda liten själ skulle uppmärksamma detta. Det visade sig istället att jag inte alls var så stel som jag trodde och efter en termin med Jennifer som lär en rätt tekniker och alltid pushar en det lilla extra tog jag mig ytterligare några steg längre vilket så klart var hur skönt som helst. Men sedan tänker jag ändå såhär, vad hade det gjort om jag faktiskt var stel som ett kylskåp första gången jag kom dit? Jag är ju där för att utvecklas, precis som alla andra, och jag har inte tid att titta på någon annan så varför skulle någon ha tid att titta på mig? Istället för att jämföra sig med den där personen som hade kunnat sova liggandes i split eller personen som går ner i brygga utan att blinka så väljer jag att fokusera på min egen utveckling och mina egna resultat. De framsteg jag själv gör motiverar samt tar mig så mycket längre än vad avundsjuka någonsin skulle kunna göra.