Gott nytt år!

31 december, nyårsafton. Vilket år det har varit, så många minnen som har skapats. Jag är fullständigt nöjd med mitt år för vad tjänar man på att vara annat? Ödsla inte tid på att ångra dina misstag, lär från dom istället. Framför oss har vi nu ett nytt år med nya möjligheter. Allt det som blev ogjort och allt det som gick snett kan nu göras på nytt - gör om, gör rätt! 

Om jag tänker på de bästa stunderna jag har haft år 2015 så har majoriteten av dessa spenderats på Malmö Dansakademi, eller åtminstone har det haft med MDA att göra. The best of musical show, alla skratt med människor jag har lärt känna via dansskolan, klasser i den ena stilen efter den andra, alla öppethus-veckor, uppträdande på en MC-klubb i somras... För att inte tala om allt grymt man har fått se av dansakademins showgrupper som har tagit hem det ena priset efter det andra och så mycket mer. Jag personligen är helt överrumplad av all dansglädje och kärlek som har flödat på Skånes största dansskola under årets gång och kan knappt bärga mig inför 2016, året som snart är här. Från mig, till er alla, önskar jag nu ett riktigt gott nytt år med massvis av dans och glädje! (vilket i princip är samma sak, eller hur?)

Bollywood, glädjens dans!

Bollywood är den största glädjebomben jag någonsin varit med om, det är nästan overkligt sant. Säg inte att jag är den enda som någon gång blivit uppslukad bara av att titta på all den sång och dans som finns med i en bollywoodfilm? Tänk då att få vara mitt inne bland alla de där festligheterna, för det är precis den känslan jag upplever på klasserna. Just därför är jag otroligt glad att jag på ett öppethus spontant blev indragen i salen där bollywood skulle äga rum då det var verkligen hur kul som helst, precis som det fortfarande är. Efter en klass bestående av en härlig blandning av teknik och glädje lämnar jag alltid dansskolan med ett leende som lär synas långa vägar. "Det viktigaste är att ni ler" har Bella Malekian sagt sedan dag ett och visst var det lite ovant i början men när musiken sätts på är det svårt, nästintill omöjligt, att göra annat. Det är så pass att det blivit ett problem att dra ner på leendet under de klassiska bitar där man inte alltid behöver le sitt största möjliga. En kommentar från en annan bollywood-elev ger mig klartecken på att jag inte är den enda som känner så här. "Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta veckan på än med en bollywoodlektion på MDA. Klassens energi och sprudlande glädje varar i dagar. Jag har älskat måndagar nu hela hösten eftersom måndagar inneburit just bollywood". - Louise Majvall

Vad jag tycker så mycket om med Bollywood, förutom glädjen, är att koreografierna blir som en slags berättelse på ett helt annat sätt än jag upplever inom andra stilar. Låtarna är mestadels på hindi men efter en förklaring av vad låtarna handlar om i helhet kan man mer och mer leva sig in i storyn. Efter hand, när steg efter steg läggs på får man dessutom reda på fler och fler detaljer. I låten de dansas till ovan börjar de exempelvis att sjunga om ögon och vackert hår, i refrängen nämns sedan trumpojken. Stegen knyts samman med storyn och alla bitar faller på plats, lite som ett levande pussel som vi med glädje lägger ihop tillsammans. Inte trodde jag att bollywood var något för mig men oj så fel jag hade och oj så mycket jag gått miste om ifall jag inte vågat prova den där gången då mina vänner drog med mig in i salen. Vem vet, kanske blir det jag som till våren kommer att dra med just dig till denna glädjefyllda klass?!

Glad lucia till er alla!

Idag är det lucia och det tjuvstartade jag och några andra bollywood-tjejer att fira hemma hos Malin redan igår. Det hann visserligen bli den 13:e innan var och en av oss tagit oss hem därifrån så vid närmare eftertanke blev det ju väldigt rätt ändå, haha! 

Vad vi sysselsatte oss med var att äta gott, ta oss an diverse jultävlingar samt att skratta åt våra egna galenskaper. Gårdagens spel lärde mig dessutom ett och annat... så som att tinad torsk räknas som julmat och att nästkommande års julkalender ska heta lussebullarnas äventyr... Det var i alla fall de svar som dök upp när julmat på T och julkalender på L visade sig vara för svårt att komma på. Michaela kom dessutom alldeles själv fram till att Silvia är yngre än julgranen då vi la bilder i en tidslinje med Sunes jul som utgångspunkt. Kreativa lekar ger ett och annat svar att skratta åt om man säger så. Vi hade ju dock stunder då vi inte skrattade åt varandras gissningar om julkalendrar eller diskuterade om det var Eric Saade eller Johnny Depp som gömde sig bakom skägget på en av de bilder som Malin tryckt upp. Då pratade vi istället om allt mellan himmel och jord. Främsta samtalsämnet blev så klart dans, men vem kan klandra oss? Det är ju tack vare dansen som vi har kommit varandra nära, som vi överhuvudtaget har träffats. Om det inte vore för den hade jag aldrig knutit band med dessa tjejer som jag idag tycker så väldigt mycket om. 

Det bästa av allt är att vi alla egentligen är väldigt olika, dock ändå så lika. Vi är ett gäng där alla är olika långt komna i livet, har olika utbildningar och framtidsplaner men samma huvudsakliga intresse. Att vi har träffats och blivit nära på otroligt kort tid är inget annat än fantastiskt. Vi pratar som om vi har känt varandra i evigheter och det är alltid lika intressant att dela med sig av saker i detta sällskap då man varje gång lär sig något nytt av varandra. Att kunna växla mellan att vara flummig till att prata om de mest seriösa sakerna så enkelt som vi kan är så skönt. Jag trivs med er, ja jag trivs med varenda kotte jag har lärt känna via MDA!

Kortare uppehåll än väntat

Att det är sista veckan på terminen är inte helt lätt att acceptera, tiden har gått så fort och jag vill bara ha mera. Vintern är kommen och mysigt det är, men den medföljande kölden ställer till med en hel del besvär. För att vi ska hållas varma ger dansakademin oss chansen, att låta frost och kyla tas bort av dansen. Även under januari månad är det alltså mda som gäller, omvärlden undrar varför ingen längre gnäller. Men hur ska man kunna klaga på dessa veckor fem, som vi nu kommer att få spendera ytterligare i vårt andra hem?!

Lycka för mig är att stanna kvar på Malmö Dansakademi minst en timme efter att ha tagit sista klassen för dagen. Att, tillsammans med andra, vara allmänt galen för att få utlopp för all den energin som finns kvar trots flertalet timmars dans, det gör mig glad. Varför inte passa på att utsöndra några extra endorfiner när man ändå är igång? Trots vetskapen att jag ska återkomma hit kommande dag så kan jag alltså inte få nog av att socialisera mig med alla som kommer i min väg, vill bara stanna kvar tills kvällen blir natt. Tur för mig är det därför att så många andra som hänger sig kvar av samma anledning som mig, det vill säga att de inte heller är redo att gå hem och lämna stämningen som alltid finns här bakom sig... och minst lika tur är det att Dansakademin i år ska ha vinterklasser så att jag därmed slipper vara ifrån denna plats och dessa människor särskilt länge!

Dancehall med Alva & Stephanie

I måndags undervisade Alva Hansen och Stephanie Skogberg i dancehall lätt/mellan och wow vilken klass det var. Inte kan jag ha varit den enda som totalt älskade varenda en av de 60 minuterna som vi befann oss i salen och dansade till den grymma koreografi ni ser i videon ovan. Glädjen av att veta att fler sådana här älskvärda minuter kommer att komma inom snar framtid är stor, för det är ju faktiskt så att vi kommer att se en hel del av de båda nästa termin.

Till våren ska nämligen Alva undervisa i dancehall samt i afro fusion och utöver det ska hon tillsammans med Stephanie, under Bella Malekians ledning,  koreografera till Malmö Dansakademins nya crew. Crewet som ska göras redo att ta Sverige med storm, kommer att vara en perfekt blandning av just dessa stilar - hur fantastiskt låter inte det? Jag tycker att det ska bli otroligt spännande med den nya showgruppen och med tanke på dessa tjejernas talang och erfarenhet så tvivlar jag inte på att det kommer att bli ett toppen-crew! 

Girly hiphop och street jazz

"Jag går in i den mest färgglada salen, flertalet elever står och pratar ivrigt, jag möts av Nurtan som ger ifrån sig största möjliga leende och nämner något om en väldigt bra låt hon hört som vi bara måste dansa till. Alla sprider ut sig i salen, ett klick på play och musiken strömmar ut ur högtalarna, glädjen som Nurtan utstrålar smittar av sig. Det är en vanlig torsdag och jag är lycklig."

Svagheter, det är något vi alla mer eller mindre har. Jag själv har en svaghet som jag försöker att jobba emot varje dag och denna är en av anledningarna till att jag minns en av de första klasserna jag tog med Nurtan så väl. En av mina största svagheter är nämligen att jag avskyr att göra fel, verkligen avskyr. På grund av det vill jag gärna backa när det kommer till sådant som jag är osäker på. Ni kan nog förstå hur jag kände när jag under min första termin på en streetklass blev ombedd att stå mitt emot en främling och improvisera då. Jag skulle dansa en stil jag inte alls var hemma i medan en människa jag aldrig tidigare mött skulle stå och titta på mig, bara på mig. Jag fick panik inombords och kan inte ens minnas om mitt hjärta slutade slå eller slog i dubbel takt... eller både och. Den enda tanke jag kunde urskilja i det läget var den som sa åt mig att fly där ifrån. Dansa ville jag, men att göra bort mig var förbjudet och det var precis det jag skulle göra om jag stannade... Åtminstone trodde jag det.

Så vad gjorde jag? Jo jag stannade, jag stannade kvar och jag gjorde mitt bästa. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt, jag skulle ljuga om jag sa att det kändes bra under den improvisation som kändes evigheters lång. Efteråt däremot, då kändes det helt annorlunda. Då kände mig stolt över att jag stannade, att jag valde att inte svika mig själv. Hur det än kan ha sett ut så tog jag mig igenom det och på de få minuterna lärde jag mig dessutom en hel del. Jag lärde mig att tjejen mitt emot var minst lika nervös som jag var, jag lärde mig ett och annat nytt steg medan jag var den som tittade och viktigaste av allt så lärde jag mig att våga. Det var första, men inte enda, gången som Nurtan har fått mig att utmana mig själv.