Att ge och få glädje

Vad gör mig riktigt glad? En fråga jag funderade på senast igår. Svaret poppade upp väldigt snabbt - att glädja andra! När jag har möjlighet att göra människor i min omgivning glada, då mår jag som bäst. Det slog mig att det troligen är en av anledningarna till att jag känner mig så hemma här på Malmö Dansakademi, här har jag nämligen största möjliga utrymme att ge all min glädje och i gengäld få minst lika mycket tillbaka!

Jag minns tydligt en tjej som gick fram till mig efter en klass och berättade att hon skulle flytta till Tyskland. Hon sa att hon var tacksam och glad över mina inlägg på denna blogg då hon med dem både kunde öva upp sin svenska samt få möjligheten att lära och ta del av koreografier och annat kul som händer - på avstånd! Liknande fick jag höra denna termin då en kille bad mig att hålla bloggen vid liv även nu när han flyttat till Norge. Han förklarade att det jag publicerade från MDA fick honom att känna att han var med, trots att han just nu inte kunde befinna sig på plats. De orden gjorde mig så varm i hjärtat, inte bara för att det jag gör uppskattas utan för att dessa fina människor faktiskt gick fram till mig för att låta mig veta det. Otroligt tacksam är vad jag blev och är och jag hoppas att ni, och andra som varit tvungna att lämna, snart ses i vårt fantastiska paradis snart igen.

Att man kan bli förälskad i en plats, är kanske inte helt lätt att förstå. Att vissa golv, tak och väggar kan kännas mer hemma än andra anar man inte för än man själv upplevt det. Att även när man är först in i en tom sal kan känna att den inte alls är tom då den faktiskt är fylld med kärlek, glädje och hopp - det ger en magisk känsla. Inte är det då konstigt att de som tvingas lämna för ett tag uppskattar alla sätt att "hålla kontakt" med sin dansskola. Åtminstone tycker inte jag att det är det minsta konstigt, för jag vet. Planer att plugga någon annanstans, högre upp i Sverige eller utomlands, har till exempel absolut funnits för min del men jag vet inte om jag skulle klara mig utan alla de timmar jag spenderar i mitt andra hem. Dansen är min lycka, min terapi, min styrka och om det inte vore för att jag, genom tryggheten på MDA, fann mig själv i dansen så är jag osäker på om överhuvudtaget skulle veta vem jag är idag!